Då blev jag riktigt rädd…

…ett ämne jag tänkte skriva om som jag hittade hos Ingrid på bloggen ”Sista Försöket”. Det här inlägget kan nog bli ganska långt, trots att jag bara kommer berätta om ett enda tillfälle – men ett mycket skräckfyllt sådant!

Jag var 20 år och bodde fortfarande hemma hos mamma & pappa i Nybohov. En förort till Stockholm som ligger precis utanför södermalm, ovanför Liljeholmens tunnelbanestation.

Jag jobbade på apoteket Lokatten vid Hornsplan, hade egen bil (ovanligt för en tjej på den tiden) och hade varit tillsammans med Rolle sen jag var 15. Vi träffades minst 3-4 kvällar i veckan och gjorde som man brukar göra i den åldern; Var på bio, umgicks med kompisar, var hemma och myste tillsammans osv. Just den här kvällen hade det blivit lite sent, så när jag lämnade Rolle var klockan redan närmare halv ett.

När jag kom upp för den långa Nybohovsbacken fanns det flera ställen att parkera på. Antingen på själva gatan eller på två olika parkeringsplatser. Sedemera var dom inte gratis längre, utan man fick hyra en egen, men då kunde man parkera var som helst. Precis innan jag svängde in till den mindre parkeringen såg jag i ögonvrån att det kom upp nån en bra bit bort från den långa trappan från skogen och tunnelbanan. Ovanligt, för det fanns en hiss som gick uppför berget som alla brukar åka och en trappa som var betydligt kortare.

När jag sen parkerade ungefär 50 m ovanför Nybohovsbacken såg jag att den här personen var en ung kille och han gick över gatan åt mitt håll. Då tänkte jag att det var tur att jag valt den mindre parkeringen så jag sett honom. Jag tog mig snabbt från parkeringen och gick in genom det stora valvet till Nybohovsgränd. Sen gick jag ännu snabbare över den öppna ytan fram till vår port.

Det var mitt i natten, alltså mörkt och mitt i veckan – och vi var dom enda människorna ute. Det fanns inga andra bilar som körde runt heller, så det var onormalt tyst. Det ekade lite när man gick igenom det stora valvet och jag hörde mannens steg ett tjugotal meter bakom mig. Än så länge var jag dock inte rädd, men försiktig och mycket uppmärksam. Det är man ju alltid som kvinna när man är ute ensam i mörkret!

Så kom jag fram till vår port, hade tagit upp nyckeln – dörrnyckel och portnyckel var samma – och precis när jag öppnat porten och är på väg in så står killen bakom mig och säger nåt i stil med; ”Vad bra, nu kommer jag in. Hade glömt portnyckeln!”  Då blev jag rädd, riktigt rädd – faktiskt skräckslagen!!! Hur skulle han kunna komma in i lägenheten om han inte hade nån nyckel!? Visste han inte att det var samma?

Dessutom så bodde det bara 2 lägenhetsinnehavare på varje plan, som bara var fyra – och jag kände igen alla och hade aldrig sett människan förut. Nån idé att gå ut igen på planen utanför var inte att tänka på, jag skulle inte hinna och förmodligen skulle ingen höra mig om jag skrek!

Vi hade nu kommit in i porten och efter att ha gått upp en halvtrappa och det fanns inga fönster alls i portuppgången. Väldigt instängt. Killen gick före mig upp för trapporna och jag satt nyckeln i handen så jag skulle kunna försvara mig med den, men förstod att det nog var en omöjlig uppgift. Han såg stor och stark ut och var i 18/20-års åldern. Så svängde vi runt hörnet och där var trapporna och hissen som jag skulle åka upp med till 3 våningen. Det var som sagt ett litet ganska trångt  utrymme och han ställde sig på andra sidan hissen och öppnade ”artigt” dörren. Gå in i den lilla hissen tänkte jag dock inte göra, aldrig – fanns inte en chans! Det fanns nämligen en källarvåning också!!

Till vänster hade jag trappan upp precis bredvid mig, han stod betydligt längre fram nästan bakom hissdörren och vid källartrappan. Så jag låtsades att jag skulle gå in i hissen, men ändrade riktning och flög uppför trappan. Har nog aldrig i mitt liv rört mig snabbare! Jag lyssnade efter hans steg, men det enda jag kunde höra var hur hissdörren slog igen efter en kort stund. Nu visste jag ju hur sakta hissen gick, så det var bara att springa vidare upp till 3:e planet där jag fick in nyckeln i låset direkt – och så var jag inne! Puh!!

Väl inne lyssnade jag vid dörren och hörde hur hissen gick högst upp till 4:e planet. Dörren öppnades – och stänges direkt igen och hissen fortsatte ner! Och det gick inte att trycka ner den utifrån, alltså måste han vara inne i hissen!! Vad gjorde han i vår trappuppgång!? Det fanns ingen vettig förklaring annat än att han förföljt mig!!

Jag rusade in och hämtade mamma som var vaken och sen tittade vi båda i köksfönstret och såg killen småspringa över den öppna ytan och ut till Nybohovsbacken igen. Nu kom chocken och det tog timmar innan både jag och mamma kunde somna. Men historien är inte slut där…..

Som jag skrev i början på det här inlägget så jobbade jag på apotek. Naturligtvis berättade jag det här för alla kvinnor som jobbade där, c:a 20 personer. Alla tyckte jag hade haft tur och förstod vilken otäck upplevelse det varit. Några veckor senare så kliver den här människan in på apoteket och lämnar in ett recept som han skulle hämta lite senare. Det var inte jag som tog emot receptet, men jag såg honom och kollade direkt vad han hette och vad han hade fått för medicin. Och det var massor med tabletter mot psykiska problem från en mentalavdelning!!!

Jag diskuterade med dom äldre kvinnorna på apoteket om jag skulle kontakta hans kvinnliga läkare som skrivit ut receptet och berätta vad som hänt mig, men dom avrådde mig. Hade det varit i dagens läge tror jag att dom istället hade rått mig att göra det.

Och det är faktiskt något jag ångrat under alla dom 50 år som gått…..och jag glömmer aldrig skräcken jag kände!!!

SUSIE

2 reaktioner till “Då blev jag riktigt rädd…

  1. Men fy så otäckt Susie! Jag förstår att du blev väldigt uppskrämd, men så rådigt av dig att lura honom att ta hissen. Galningar kan man råka ut för överallt, så dem är det svårt att skydda sig i från, men vid Stjärnarve är det väl ganska lugnt i alla fall.
    Ha en fin fredag!
    Kram, Ingrid

    Gilla

    1. Efteråt har jag tänkt på hur det hade gått om han gått bakom mig hela tiden uppför den första lilla trappan – då hade jag inte haft en chans tror jag. Men jag tror att han gjorde allt för att få in mig hissen. Då hade han säkert tryckt ner den till källaren där det inte hade funnits nån möjlighet alls att nån hade hört mig!
      KRAM/Susie

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s