…i alla fall här! Hur det är i resten av landet vet jag inte, fast i hela södra delen är det nog lika mycket vår som här. 😛 

Alltså var det dags för ett par timmars jobb i växthuset, utomhus har jag knappt börjat tänka på. Men…Rolle har lovat att räfsa bort alla vissna löv, så det ser jag fram mot. Problemet är dock att han hittar alltid en massa annat – som jag tror han tycker är betydligt roligare – att göra!

igår när det var precis lika fint väder, då var jag inte utanför dörren. Inte ens en rastning med Santos hann jag med. Anledningen var att jag gjorde klart deklarationerna, men det gick ganska fort på förmiddagen (tycker det är jättekul att deklarera faktiskt). Sen ringde fraktbolaget och berättade att den nya torktumlaren var på ingång.

Jag berättade för några dagar sen att vår gamla – ja, verkligen uråldriga – torktumlare hade sagt upp sig. Nu kollade jag igår med Johan, vår avlidne ”hustomte” Eriks son, vars pappa hade varit med och målat det här huset när det var nytt. Jodå, torktumlaren var aldrig bytt när vi flyttade hit för 15 år sen. Alltså var den från 1989 = 30 år! Så man kan  inte klaga på kvalitén….. *fniss*

Problemet var att torktumlaren visserligen var inkopplad – det gjorde Rolle  – men den skulle upp på sin plats ovanpå tvättmaskinen. Alltså en bra bit upp från golvet och den väger 51 kg! In i tvättstugan gick ju bra, Rolle har en mycket användbar  pirra (potatiskärra), men sen stod den där på golvet och såg besvärlig ut. Att lyfta 51 kg för en 78-årig gubbe och en kärring med diskbråck var inte att tänka på!

Det slutade med att vi fick ringa efter hjälp och då kom Johan med sin fru Carro över. Väl inne i den lilla tvättstugan lyfte Johan direkt upp torktumlaren på plats – alldeles själv!

Johan är som sin far en kraftkarl, trots att han är båtkapten och inte jobbar med tunga saker direkt. Ovanpå lyftet, som tog 5 sekunder, blev det ett par timmars snack och trevlig samvaro. Carro har varit här inne flera gånger med inte Johan, som jobbar på sommaren med att köra Karlsö-båten. Och det är då vi har haft våra fester – så det blev lite sightseeing inne också.  Visst är det tur att man har trevliga närboende!

Men idag har jag alltså varit ute i växthuset och donat lite. Jag har planterat om några saker, men framförallt har jag flyttat en massa krukor. Jättestora och tunga sådana. Var tvungen, Rolle hade åkt till Hemse och man kan ju inte be honom om precis allt. Dom flesta har visserligen hjul under sig, men inte alla så det blev tungt ändå.

När Rolle sen kom hem så var jag helt slut – det var ju ”ganska” varmt där inne, även om tempen så småningom sjönk till 20 grader – och var tvungen att lägga av för idag. Så bara halva växthuset blev klart. Men det var ”värsta” biten. I morgon ska jag göra klart och sen ska vi inviga våren med ett glas vin därute! Yes, äntligen!!

SUSIE

Återigen en utmaning jag hittat hos Ingrid på ”Sista Försöket”. Men som en person med otroligt bra lokalsinne (jodå, det är sant och inte bara skryt), är det inte många gånger jag känt att jag varit helt ute och cyklat så nu gäller det att gräva djupt i minnesbanken!

Vi – det vill säga jag, Rolle, mamma & pappa – var i England på en veckas semester i slutet på 80-talet nån gång. Vi skulle åka runt lite, bl.a. skulle vi besöka några vänner utanför Bristol en dag, samt framför allt besöka den jättestora bilmarknaden/utställningen i Beaulieu. Vilket vi också gjorde och vi hade en mycket trevlig vecka.

Vi umgicks mycket med mina föräldrar och hade riktigt kul tillsammans. Det var faktiskt så att dom var med oss till England två gånger. Den här gången skulle vi bara bila runt, vid ett annat tillfälle hyrde vi en kanalbåt en vecka. Det trevliga ämnet kanske jag kan komma tillbaka till nån gång!

Men innan bilresan på landsorten skulle vi stanna två dagar i London. Första kvällen begav vi oss till en mexikansk 1:a klassrestaurang i Soho. Där åt Rolle och jag riktigt stark och god mat, medan pappa och mamma tog nåt milt. Min pappa var uppfödd på helt smaklös okryddad mat och livrädd för starka kryddor. Men det blev inga problem, han lyckades få nåt milt och tyckte maten var riktigt god.

Dagen efter var det lite shopping, publunch och sen bar det av till Tiddy Dols Eating House i Mayfair, en gammal engelsk restaurang (som slog igen 1998), en typisk s.k. turistfälla. Men vi ville inte chansa igen, utan pappa skulle få nåt riktig milt och ätbart men ändå i en lite ovanligare omgivning.

På Tiddy Dols serverades riktigt gammaldags engelsk mat, men när pappa fick in sin fisk och den visade sig vara en helstekt med skinn och dessutom ”on the bone”, så fick mamma rycka in och byta bort sin fläskotlett till honom!

På det här stället så drack vi lite vin till maten, så vi var lite i form och ville inte gå hem direkt när vi gick därifrån. Istället fortsatte vi promenerandes genom stan till en nattklubb där pappa och jag dansade i timmar.

Vi två älskade att dansa och pappa var jätteduktig, så det gällde att passa på. För dans är nog inte direkt nåt Rolle är bra på – eller gillar (trots att det var när han bjöd upp mig på Kingside som vi träffades första gången). Så vi blev lite varma och var ”tvungna” att svalka oss med en hel del kallt vitt vin.

Nu bodde vi på ett hotell precis i närheten så det var inte frågan om att ta en taxi tillbaka utan vi skulle gå tillbaka till hotellet. Vi behövde ju också få lite luft och kanske nyktra till lite! Vi kom ut från nattklubben och jag – med det ”otroliga” lokalsinnet och stora kunskapen om London – skulle naturligtvis visa hur vi skulle gå. Det sprack dock direkt! Jag – som helt klart var påverkad av mängden vin – började glatt gå åt helt fel håll!!

Rolle, som var helt nykter – men inte har något lokalsinne – påpekade då lite försynt att det var nog inte ditåt vi skulle gå. Men jag gav mig naturligtvis inte! Jag är ju van att hitta precis överallt!!

Pappa, som jag ärvt lokalsinnet av, hade inte en aning om var vi var. Han kunde varken engelska eller hittade i London och visste inte vad hotellet vi bodde på hette eller var det låg. Mamma, som var smart, la sig som vanligt inte i när vi diskuterade!

Till slut fick jag dock ge mig för Rolle och travade surt ”åt fel håll”, men fick snabbt ge mig när jag efter en liten stund kände igen mig och förstod att han hade haft rätt hela tiden.

Kontentan av det hela är att man ska inte dricka så mycket vin när man har ansvaret för att läsa kartor, hitta restauranger & pubar, samt ovanpå det guida dom som inte har lika bra lokalsinne! Och gissa om jag fått äta upp det här senare….. *fniss*

SUSIE

…ett ämne jag tänkte skriva om som jag hittade hos Ingrid på bloggen ”Sista Försöket”. Det här inlägget kan nog bli ganska långt, trots att jag bara kommer berätta om ett enda tillfälle – men ett mycket skräckfyllt sådant!

Jag var 20 år och bodde fortfarande hemma hos mamma & pappa i Nybohov. En förort till Stockholm som ligger precis utanför södermalm, ovanför Liljeholmens tunnelbanestation.

Jag jobbade på apoteket Lokatten vid Hornsplan, hade egen bil (ovanligt för en tjej på den tiden) och hade varit tillsammans med Rolle sen jag var 15. Vi träffades minst 3-4 kvällar i veckan och gjorde som man brukar göra i den åldern; Var på bio, umgicks med kompisar, var hemma och myste tillsammans osv. Just den här kvällen hade det blivit lite sent, så när jag lämnade Rolle var klockan redan närmare halv ett.

När jag kom upp för den långa Nybohovsbacken fanns det flera ställen att parkera på. Antingen på själva gatan eller på två olika parkeringsplatser. Sedemera var dom inte gratis längre, utan man fick hyra en egen, men då kunde man parkera var som helst. Precis innan jag svängde in till den mindre parkeringen såg jag i ögonvrån att det kom upp nån en bra bit bort från den långa trappan från skogen och tunnelbanan. Ovanligt, för det fanns en hiss som gick uppför berget som alla brukar åka och en trappa som var betydligt kortare.

När jag sen parkerade ungefär 50 m ovanför Nybohovsbacken såg jag att den här personen var en ung kille och han gick över gatan åt mitt håll. Då tänkte jag att det var tur att jag valt den mindre parkeringen så jag sett honom. Jag tog mig snabbt från parkeringen och gick in genom det stora valvet till Nybohovsgränd. Sen gick jag ännu snabbare över den öppna ytan fram till vår port.

Det var mitt i natten, alltså mörkt och mitt i veckan – och vi var dom enda människorna ute. Det fanns inga andra bilar som körde runt heller, så det var onormalt tyst. Det ekade lite när man gick igenom det stora valvet och jag hörde mannens steg ett tjugotal meter bakom mig. Än så länge var jag dock inte rädd, men försiktig och mycket uppmärksam. Det är man ju alltid som kvinna när man är ute ensam i mörkret!

Så kom jag fram till vår port, hade tagit upp nyckeln – dörrnyckel och portnyckel var samma – och precis när jag öppnat porten och är på väg in så står killen bakom mig och säger nåt i stil med; ”Vad bra, nu kommer jag in. Hade glömt portnyckeln!”  Då blev jag rädd, riktigt rädd – faktiskt skräckslagen!!! Hur skulle han kunna komma in i lägenheten om han inte hade nån nyckel!? Visste han inte att det var samma?

Dessutom så bodde det bara 2 lägenhetsinnehavare på varje plan, som bara var fyra – och jag kände igen alla och hade aldrig sett människan förut. Nån idé att gå ut igen på planen utanför var inte att tänka på, jag skulle inte hinna och förmodligen skulle ingen höra mig om jag skrek!

Vi hade nu kommit in i porten och efter att ha gått upp en halvtrappa och det fanns inga fönster alls i portuppgången. Väldigt instängt. Killen gick före mig upp för trapporna och jag satt nyckeln i handen så jag skulle kunna försvara mig med den, men förstod att det nog var en omöjlig uppgift. Han såg stor och stark ut och var i 18/20-års åldern. Så svängde vi runt hörnet och där var trapporna och hissen som jag skulle åka upp med till 3 våningen. Det var som sagt ett litet ganska trångt  utrymme och han ställde sig på andra sidan hissen och öppnade ”artigt” dörren. Gå in i den lilla hissen tänkte jag dock inte göra, aldrig – fanns inte en chans! Det fanns nämligen en källarvåning också!!

Till vänster hade jag trappan upp precis bredvid mig, han stod betydligt längre fram nästan bakom hissdörren och vid källartrappan. Så jag låtsades att jag skulle gå in i hissen, men ändrade riktning och flög uppför trappan. Har nog aldrig i mitt liv rört mig snabbare! Jag lyssnade efter hans steg, men det enda jag kunde höra var hur hissdörren slog igen efter en kort stund. Nu visste jag ju hur sakta hissen gick, så det var bara att springa vidare upp till 3:e planet där jag fick in nyckeln i låset direkt – och så var jag inne! Puh!!

Väl inne lyssnade jag vid dörren och hörde hur hissen gick högst upp till 4:e planet. Dörren öppnades – och stänges direkt igen och hissen fortsatte ner! Och det gick inte att trycka ner den utifrån, alltså måste han vara inne i hissen!! Vad gjorde han i vår trappuppgång!? Det fanns ingen vettig förklaring annat än att han förföljt mig!!

Jag rusade in och hämtade mamma som var vaken och sen tittade vi båda i köksfönstret och såg killen småspringa över den öppna ytan och ut till Nybohovsbacken igen. Nu kom chocken och det tog timmar innan både jag och mamma kunde somna. Men historien är inte slut där…..

Som jag skrev i början på det här inlägget så jobbade jag på apotek. Naturligtvis berättade jag det här för alla kvinnor som jobbade där, c:a 20 personer. Alla tyckte jag hade haft tur och förstod vilken otäck upplevelse det varit. Några veckor senare så kliver den här människan in på apoteket och lämnar in ett recept som han skulle hämta lite senare. Det var inte jag som tog emot receptet, men jag såg honom och kollade direkt vad han hette och vad han hade fått för medicin. Och det var massor med tabletter mot psykiska problem från en mentalavdelning!!!

Jag diskuterade med dom äldre kvinnorna på apoteket om jag skulle kontakta hans kvinnliga läkare som skrivit ut receptet och berätta vad som hänt mig, men dom avrådde mig. Hade det varit i dagens läge tror jag att dom istället hade rått mig att göra det.

Och det är faktiskt något jag ångrat under alla dom 50 år som gått…..och jag glömmer aldrig skräcken jag kände!!!

SUSIE