…till min gamla blogg

http://stjarnarve.blogspot.com/

eftersom jag tröttnat på att det är så krångligt här – men kanske framför allt för att alla mina gamla bloggvänner finns där. Så detta blir mitt sista inlägg. Tror jag – man kan ju aldrig vara riktigt säker!!!

SUSIE

Visserligen fungerar internetuppkopplingen nu – för det mesta! Men det tar timmar innan routern laddat ner alla mb som behövs. Inte kul!

Men efter mycket letande samt av- och påsättande för att försöka fixa det hela så upptäckte Rolle (han som inte håller på med datorer) att routern var väldigt varm. Sen råkade han vända på den! Och där såg man att den höll på att spricka sönder inifrån!?  Så det var bara att försöka kontakta Telia. Jag började med att göra det över nätet, fungerade inte. Sen gick jag över till telefon, där det blev 45 minuters väntetid. När jag till slut var nummer ett i kön och skulle kopplas upp, då dog linjen. Dom hade kopplat bort mig!

Men jag hittade ett sätt till, att be Telia ringa upp – och det gjorde dom efter bara 10 minuter. Fantastiskt! Men det var som vi trodde, routern har sagt upp sig – det var alltså inget fel på det mobila bredbandet till mig – och förmodligen var det som vi trodde att felet var batteriet. Det har börjat ”jäsa”, så nu är en ny router på väg a´490:-. Det var ingen garanti kvar, vilket inte är så konstigt – routern är sen 2013!

Av den här anledningen kommer jag inte surfa mer innan jag fått den nya routern, men under tiden ska jag ta en massa bilder så nästa inlägg blir fullsmockat!

SUSIE

Gårdagen blev mycket trevlig! Först käkade vi en tidig lunch och så åkte vi iväg till ”min” handelsträdgård; Jonas i När!!

Där skulle inhandlas en hel del. Tidigare i veckan hade jag först beställt en kamelia, men fått kalla fötter. Anledningen var två, Jonas  fick inte fram vilka namnsorter som fanns att välja på – men ännu viktigare var att den jag hade hemma med 25 stora knopp hade inte bara fällt nästan alla utan också alla blad!

Så i torsdags avbeställde jag kamelian och beställde istället 4 st bägarrankor; 2 rosa och 2 röda.  Svaret på mitt mail kom genast och där stod att dom skulle komma redan dagen efter. Så igår förmiddag gasade vi iväg till Jonas och där fanns dom. Det fanns både ljust rosa (inte min nyans), mörkt rosa (ja tack) och riktigt röda (mmm).

Nu ville jag också ha en Alströmeria. Hade två för ett antal år sen, men den ena dog sommaren efter inköpet. Den andra står kvar i växthuset och blommar fint varje vår, sommar och höst. Men nu ville jag alltså komplettera med en till. Tyvärr var sorten som blommade hos Jonas blekt gul/vit med rosa strimmor – alldeles för färglös för mig! Jag vill ha den starkt rosa med gula strimmor!! Nu fanns det ett stort odlingsbord till med Alströmeria, men där fanns det inga plantor som blommade ännu. Så det blir fler besök….. 😆

Istället bestämde jag mig för 2 st lackviol/gyllenlack som jag älskar att ha i växthuset för dom doftar så gott. Sen gör det ju inget att blommorna är i mörkt lila, cerise och mörkt orange. Mycket läckert…..  😉

Jag betalade Jonas mamma (Jonas var inte på plats) men precis när jag skulle gå ut ur växthuset råkade min vänstra arm nästan slå ner nåt otroligt tjusigt. Det var en hel avdelning med ranunkler – och det är en sommarblomma jag saknat här tidigare. Jonas har inte haft sådana, men jag tror att han hört mitt önskemål. (Jag är en väldigt bra kund sen många år tillbaka!) 🙄

Så det var bara att gå tillbaka till kassan för 2 av dom här ranunklerna ”råkade” fastna i nypan. Nu fanns det ju väldigt många olikfärgade att välja på, men min vana trogen så blev det nåt med lila! Vad annars!?  😕

Nu hade jag tänkt att när vi kom hem så skulle jag göra lite nytta i trädgården, men så blev det inte alls. Det blev växthusjobb igen – för alla inköp måste ju placeras ut.  Så det blev både omplantering och krukflyttning, vilket jag höll på med till halv fyra. Sen var det dags för ett glas körsbärsvin i växthuset och njuta lite. Alltså inte bara jobba….. 😛

Rolle däremot var jätteduktig och hade räfsat klart i ”långrabatten” – och inte bara det, han hade räfsat hela utsidan och diket också! All heder till min duktige gubbe….. 😎

Det börjar faktiskt se lite halvfullt ut i växthuset. Jag ska dock släpa in en av mina tre stora odlingslådor med gjutgaller så att jag kan plantera dom två rosa bägarrankorna. En av dom röda ska sen min kusin Monica ha när hon och Christina kommer ner den 11 maj, den andra röda ska jag plantera i en stor rund kruka – men först måste Rolle köpa lecakulor och jord åt mig.

Efter varsitt glas med körsbärsvin så gick vi in och jag började med maten. Sen tittade vi lite på TV fast vi var faktiskt ganska trötta. Så redan klockan 21.30 somnade Rolle, själv höll jag mig vaken till 23.00 sen stupade jag i säng – och somnade direkt. Ovanligt för mig som är en riktig nattuggla med svårigheter att somna, men helt underbart!

Utanför växthuset har det äntligen börjat komma lite blommor. Det här är blå frilands-hyacinter som är betydligt glesare än dom man vanligtvis ser till jul. Dom växer i ”stenrabatten” och där växer också en hel del annat, t.ex. rostfärgad alunrot och en ovanlig sort av Mahonia samt ett mycket innovasivt strandråg! Det börjar t.o.m. komma ut i gräset utanför kantstenen utanför rabatten! 😦

SUSIE

…i alla fall här! Hur det är i resten av landet vet jag inte, fast i hela södra delen är det nog lika mycket vår som här. 😛 

Alltså var det dags för ett par timmars jobb i växthuset, utomhus har jag knappt börjat tänka på. Men…Rolle har lovat att räfsa bort alla vissna löv, så det ser jag fram mot. Problemet är dock att han hittar alltid en massa annat – som jag tror han tycker är betydligt roligare – att göra!

igår när det var precis lika fint väder, då var jag inte utanför dörren. Inte ens en rastning med Santos hann jag med. Anledningen var att jag gjorde klart deklarationerna, men det gick ganska fort på förmiddagen (tycker det är jättekul att deklarera faktiskt). Sen ringde fraktbolaget och berättade att den nya torktumlaren var på ingång.

Jag berättade för några dagar sen att vår gamla – ja, verkligen uråldriga – torktumlare hade sagt upp sig. Nu kollade jag igår med Johan, vår avlidne ”hustomte” Eriks son, vars pappa hade varit med och målat det här huset när det var nytt. Jodå, torktumlaren var aldrig bytt när vi flyttade hit för 15 år sen. Alltså var den från 1989 = 30 år! Så man kan  inte klaga på kvalitén….. *fniss*

Problemet var att torktumlaren visserligen var inkopplad – det gjorde Rolle  – men den skulle upp på sin plats ovanpå tvättmaskinen. Alltså en bra bit upp från golvet och den väger 51 kg! In i tvättstugan gick ju bra, Rolle har en mycket användbar  pirra (potatiskärra), men sen stod den där på golvet och såg besvärlig ut. Att lyfta 51 kg för en 78-årig gubbe och en kärring med diskbråck var inte att tänka på!

Det slutade med att vi fick ringa efter hjälp och då kom Johan med sin fru Carro över. Väl inne i den lilla tvättstugan lyfte Johan direkt upp torktumlaren på plats – alldeles själv!

Johan är som sin far en kraftkarl, trots att han är båtkapten och inte jobbar med tunga saker direkt. Ovanpå lyftet, som tog 5 sekunder, blev det ett par timmars snack och trevlig samvaro. Carro har varit här inne flera gånger med inte Johan, som jobbar på sommaren med att köra Karlsö-båten. Och det är då vi har haft våra fester – så det blev lite sightseeing inne också.  Visst är det tur att man har trevliga närboende!

Men idag har jag alltså varit ute i växthuset och donat lite. Jag har planterat om några saker, men framförallt har jag flyttat en massa krukor. Jättestora och tunga sådana. Var tvungen, Rolle hade åkt till Hemse och man kan ju inte be honom om precis allt. Dom flesta har visserligen hjul under sig, men inte alla så det blev tungt ändå.

När Rolle sen kom hem så var jag helt slut – det var ju ”ganska” varmt där inne, även om tempen så småningom sjönk till 20 grader – och var tvungen att lägga av för idag. Så bara halva växthuset blev klart. Men det var ”värsta” biten. I morgon ska jag göra klart och sen ska vi inviga våren med ett glas vin därute! Yes, äntligen!!

 

SUSIE

 

Återigen en utmaning jag hittat hos Ingrid på ”Sista Försöket”. Men som en person med otroligt bra lokalsinne (jodå, det är sant och inte bara skryt), är det inte många gånger jag känt att jag varit helt ute och cyklat så nu gäller det att gräva djupt i minnesbanken!

Vi – det vill säga jag, Rolle, mamma & pappa – var i England på en veckas semester i slutet på 80-talet nån gång. Vi skulle åka runt lite, bl.a. skulle vi besöka några vänner utanför Bristol en dag, samt framför allt besöka den jättestora bilmarknaden/utställningen i Beaulieu. Vilket vi också gjorde och vi hade en mycket trevlig vecka.

Vi umgicks mycket med mina föräldrar och hade riktigt kul tillsammans. Det var faktiskt så att dom var med oss till England två gånger. Den här gången skulle vi bara bila runt, vid ett annat tillfälle hyrde vi en kanalbåt en vecka. Det trevliga ämnet kanske jag kan komma tillbaka till nån gång!

Men innan bilresan på landsorten skulle vi stanna två dagar i London. Första kvällen begav vi oss till en mexikansk 1:a klassrestaurang i Soho. Där åt Rolle och jag riktigt stark och god mat, medan pappa och mamma tog nåt milt. Min pappa var uppfödd på helt smaklös okryddad mat och livrädd för starka kryddor. Men det blev inga problem, han lyckades få nåt milt och tyckte maten var riktigt god.

Dagen efter var det lite shopping, publunch och sen bar det av till Tiddy Dols Eating House i Mayfair, en gammal engelsk restaurang (som slog igen 1998), en typisk s.k. turistfälla. Men vi ville inte chansa igen, utan pappa skulle få nåt riktig milt och ätbart men ändå i en lite ovanligare omgivning.

På Tiddy Dols serverades riktigt gammaldags engelsk mat, men när pappa fick in sin fisk och den visade sig vara en helstekt med skinn och dessutom ”on the bone”, så fick mamma rycka in och byta bort sin fläskotlett till honom!

På det här stället så drack vi lite vin till maten, så vi var lite i form och ville inte gå hem direkt när vi gick därifrån. Istället fortsatte vi promenerandes genom stan till en nattklubb där pappa och jag dansade i timmar.

Vi två älskade att dansa och pappa var jätteduktig, så det gällde att passa på. För dans är nog inte direkt nåt Rolle är bra på – eller gillar (trots att det var när han bjöd upp mig på Kingside som vi träffades första gången). Så vi blev lite varma och var ”tvungna” att svalka oss med en hel del kallt vitt vin.

Nu bodde vi på ett hotell precis i närheten så det var inte frågan om att ta en taxi tillbaka utan vi skulle gå tillbaka till hotellet. Vi behövde ju också få lite luft och kanske nyktra till lite! Vi kom ut från nattklubben och jag – med det ”otroliga” lokalsinnet och stora kunskapen om London – skulle naturligtvis visa hur vi skulle gå. Det sprack dock direkt! Jag – som helt klart var påverkad av mängden vin – började glatt gå åt helt fel håll!!

Rolle, som var helt nykter – men inte har något lokalsinne – påpekade då lite försynt att det var nog inte ditåt vi skulle gå. Men jag gav mig naturligtvis inte! Jag är ju van att hitta precis överallt!!

Pappa, som jag ärvt lokalsinnet av, hade inte en aning om var vi var. Han kunde varken engelska eller hittade i London och visste inte vad hotellet vi bodde på hette eller var det låg. Mamma, som var smart, la sig som vanligt inte i när vi diskuterade!

Till slut fick jag dock ge mig för Rolle och travade surt ”åt fel håll”, men fick snabbt ge mig när jag efter en liten stund kände igen mig och förstod att han hade haft rätt hela tiden.

Kontentan av det hela är att man ska inte dricka så mycket vin när man har ansvaret för att läsa kartor, hitta restauranger & pubar, samt ovanpå det guida dom som inte har lika bra lokalsinne! Och gissa om jag fått äta upp det här senare….. *fniss*

SUSIE

 

…ett ämne jag tänkte skriva om som jag hittade hos Ingrid på bloggen ”Sista Försöket”. Det här inlägget kan nog bli ganska långt, trots att jag bara kommer berätta om ett enda tillfälle – men ett mycket skräckfyllt sådant!

Jag var 20 år och bodde fortfarande hemma hos mamma & pappa i Nybohov. En förort till Stockholm som ligger precis utanför södermalm, ovanför Liljeholmens tunnelbanestation.

Jag jobbade på apoteket Lokatten vid Hornsplan, hade egen bil (ovanligt för en tjej på den tiden) och hade varit tillsammans med Rolle sen jag var 15. Vi träffades minst 3-4 kvällar i veckan och gjorde som man brukar göra i den åldern; Var på bio, umgicks med kompisar, var hemma och myste tillsammans osv. Just den här kvällen hade det blivit lite sent, så när jag lämnade Rolle var klockan redan närmare halv ett.

När jag kom upp för den långa Nybohovsbacken fanns det flera ställen att parkera på. Antingen på själva gatan eller på två olika parkeringsplatser. Sedemera var dom inte gratis längre, utan man fick hyra en egen, men då kunde man parkera var som helst. Precis innan jag svängde in till den mindre parkeringen såg jag i ögonvrån att det kom upp nån en bra bit bort från den långa trappan från skogen och tunnelbanan. Ovanligt, för det fanns en hiss som gick uppför berget som alla brukar åka och en trappa som var betydligt kortare.

När jag sen parkerade ungefär 50 m ovanför Nybohovsbacken såg jag att den här personen var en ung kille och han gick över gatan åt mitt håll. Då tänkte jag att det var tur att jag valt den mindre parkeringen så jag sett honom. Jag tog mig snabbt från parkeringen och gick in genom det stora valvet till Nybohovsgränd. Sen gick jag ännu snabbare över den öppna ytan fram till vår port.

Det var mitt i natten, alltså mörkt och mitt i veckan – och vi var dom enda människorna ute. Det fanns inga andra bilar som körde runt heller, så det var onormalt tyst. Det ekade lite när man gick igenom det stora valvet och jag hörde mannens steg ett tjugotal meter bakom mig. Än så länge var jag dock inte rädd, men försiktig och mycket uppmärksam. Det är man ju alltid som kvinna när man är ute ensam i mörkret!

Så kom jag fram till vår port, hade tagit upp nyckeln – dörrnyckel och portnyckel var samma – och precis när jag öppnat porten och är på väg in så står killen bakom mig och säger nåt i stil med; ”Vad bra, nu kommer jag in. Hade glömt portnyckeln!”  Då blev jag rädd, riktigt rädd – faktiskt skräckslagen!!! Hur skulle han kunna komma in i lägenheten om han inte hade nån nyckel!? Visste han inte att det var samma?

Dessutom så bodde det bara 2 lägenhetsinnehavare på varje plan, som bara var fyra – och jag kände igen alla och hade aldrig sett människan förut. Nån idé att gå ut igen på planen utanför var inte att tänka på, jag skulle inte hinna och förmodligen skulle ingen höra mig om jag skrek!

Vi hade nu kommit in i porten och efter att ha gått upp en halvtrappa och det fanns inga fönster alls i portuppgången. Väldigt instängt. Killen gick före mig upp för trapporna och jag satt nyckeln i handen så jag skulle kunna försvara mig med den, men förstod att det nog var en omöjlig uppgift. Han såg stor och stark ut och var i 18/20-års åldern. Så svängde vi runt hörnet och där var trapporna och hissen som jag skulle åka upp med till 3 våningen. Det var som sagt ett litet ganska trångt  utrymme och han ställde sig på andra sidan hissen och öppnade ”artigt” dörren. Gå in i den lilla hissen tänkte jag dock inte göra, aldrig – fanns inte en chans! Det fanns nämligen en källarvåning också!!

Till vänster hade jag trappan upp precis bredvid mig, han stod betydligt längre fram nästan bakom hissdörren och vid källartrappan. Så jag låtsades att jag skulle gå in i hissen, men ändrade riktning och flög uppför trappan. Har nog aldrig i mitt liv rört mig snabbare! Jag lyssnade efter hans steg, men det enda jag kunde höra var hur hissdörren slog igen efter en kort stund. Nu visste jag ju hur sakta hissen gick, så det var bara att springa vidare upp till 3:e planet där jag fick in nyckeln i låset direkt – och så var jag inne! Puh!!

Väl inne lyssnade jag vid dörren och hörde hur hissen gick högst upp till 4:e planet. Dörren öppnades – och stänges direkt igen och hissen fortsatte ner! Och det gick inte att trycka ner den utifrån, alltså måste han vara inne i hissen!! Vad gjorde han i vår trappuppgång!? Det fanns ingen vettig förklaring annat än att han förföljt mig!!

Jag rusade in och hämtade mamma som var vaken och sen tittade vi båda i köksfönstret och såg killen småspringa över den öppna ytan och ut till Nybohovsbacken igen. Nu kom chocken och det tog timmar innan både jag och mamma kunde somna. Men historien är inte slut där…..

Som jag skrev i början på det här inlägget så jobbade jag på apotek. Naturligtvis berättade jag det här för alla kvinnor som jobbade där, c:a 20 personer. Alla tyckte jag hade haft tur och förstod vilken otäck upplevelse det varit. Några veckor senare så kliver den här människan in på apoteket och lämnar in ett recept som han skulle hämta lite senare. Det var inte jag som tog emot receptet, men jag såg honom och kollade direkt vad han hette och vad han hade fått för medicin. Och det var massor med tabletter mot psykiska problem från en mentalavdelning!!!

Jag diskuterade med dom äldre kvinnorna på apoteket om jag skulle kontakta hans kvinnliga läkare som skrivit ut receptet och berätta vad som hänt mig, men dom avrådde mig. Hade det varit i dagens läge tror jag att dom istället hade rått mig att göra det.

Och det är faktiskt något jag ångrat under alla dom 50 år som gått…..och jag glömmer aldrig skräcken jag kände!!!

SUSIE

Det var ett bra tag sen jag gjorde nåt inlägg – runt en vecka tror jag (orkar inte kolla). Så idag när jag vill blogga får jag väl skärpa till mig, men vad 17 ska jag skriva om!? Och vad ska jag visa för bilder!?

Att vädret har varit dåligt (det har t.o.m. snöat lite lätt) några dagar är ju inte så kul precis – men en tröst är att det inte är som förra året. Och nåt speciellt har inte hänt (vilket för det mesta är positivt). Bilderna som jag kommer visa är från förra året. Ja, några kanske t.o.m. är från längre tillbaka.

Jo, det har hänt en bra sak som jag måste berätta och det är att Santos är bra! Jättebra!! Redan en timme efter det vi kommit hem från veterinären var han betydligt gladare. Verkade inte ha ont alls (han fick smärtstillande) och redan dagen efter hoppade och skuttade han precis som vanligt. Han fick sin medicin i en vecka och sen tyckte veterinären att vi skulle testa med att sluta och det har alltså fungerat perfekt. Men man fick sig ett ordentligt skrämskott och varning om vad som väntar….. han blir ju faktiskt hela 12 år i juni!

Vi har som sagt inte gjort nåt kul, inte ens varit ute på någon långprommis i helgen. Och igår när vi skulle till Visby avstod jag (och Santos) beroende på att jag hade sovit så fruktansvärt illa på natten – TROTS att jag tagit en halv sömntablett. Jag hade så himla ont i ryggen ner i benet, så jag stannande alltså hemma och försökte sova lite. Men det gick ju inte, så fort jag höll på att somna så kom Santos och slickade mig i ansiktet eller la sig bakom ryggen och tryckte sig emot mig. Han ville ju bara vara snäll…..

Rolle tyckte nog att det var rätt skönt att jag inte följde med. Är han ensam behöver han inte ta hänsyn till att jag och Santos otåligt sitter och väntar i bilen utan kan åka dit han vill, titta på vad han vill – hur länge han vill! Fast samtidigt gillar han att vi är med, hur det än är så kanske man vill göra/åka någon annanstans på vägen dit eller hem. Och göra det ensam är ju inte speciellt kul!!

Nej, det tog alldeles för lång tid att komma på nåt att skriva om så nu måste jag avsluta. Jag har en laxpudding i ugnen som är klar och som ska tas ut för att svalna lite innan vi kan sätta igång att äta. Rolle är så sugen att han har börjat duka (jättebra). Han säger att det doftar så gott i köket att han vill äta så fort som möjligt! *fniss*

SUSIE

I lördags när det var en så fantastisk fin vårdag, alltså strålande sol – +9 grader – ingen vind, så passade vi på att åka till ett område vi endast varit 2 gånger tidigare. Den här ”holmen” är ingen holme, utan en obebodd udde som sträcker sig ut en bra bit ut i havet på östra sidan i höjd med Hemse.

Eftersom bilen såg hemsk ut och Rolle inte hade något emot att köra grusvägar (som han annars har) så frågade jag om det var OK att åka ut dit. Jag talade också om att det kunde vara lite blött…

Och visst var det blött, fast det ser ju inte så farligt ut på den lilla traktorvägen, men det var några STORA riktigt djupa gropar som såg lite läbbiga ut. Rolle körde jätteförsiktigt och försökte kryssa fram runt pölarna, men bara efter en liten bit så kom vi till en jättestor pöl.

Rolle svängde ut med högra hjulparen bredvid vägen och där var det blött, eller rättare sagt otroligt sankt och lerigt! Så det stänkte upp lera över hela högersidan, in i dörrhandtaget, över rutan och det kom t.o.m. lite på framrutan på min sida!! Men det jag var räddast för var att vi skulle fastna. Har gjort det en gång i sand med grön mossa över – och det var inte kul alls…..

När vi kom fram till ungefär hälften av udden bestämde vi oss därför för att stanna där vi tidigare har parkerat. Rolle följde några traktorspår och så ställde vi bilen och gick ur. Santos var världens lyckligaste, han fick springa precis som han ville – men marken var så blöt att han föredrog att gå på den lilla vägen.

 Själva klafsade vi iväg och på bara dom här tio metrarna fram till vägen var mina skor och strumpor genomsura, Rolle hade sina skogsstövlar på sig så han hade inga problem. Men…det slutade naturligtvis med att jag fick gå på den lilla vägen för att överhuvud-taget kunna ta mig fram. Och att fortsätta rakt fram till fiskehuset som ligger allra längst ut var bara att glömma.

Vi har gått den biten med vår förra hund Penny en annan tidig vår när det var blött och det slutade att vi kunde inte gå på vägen som istället för väg hade förvandlats till en liten å. Alltså var det bara att gå i gräset som även den gången var dyngsurt. Och roligare än att gå i blött gräs med gympadojor kan man ju ha…..

Den här gången gick vi vägen tillbaka till utfarten på udden och när vi kom fram till den ”stora pölen”, vände vi och gick tillbaka. På slutet sprang faktiskt Santos före oss fram till bilen…han gillar inte heller att det är blött!

Sen åkte vi hem, men stannade på vägen i Stånga och inhandlade lite middagsmat. Det blev en av Rolles favoriträtter;  ”Piccata Milanese”, alltså utbankat fläskkött panerat med först mjöl, sen uppvispat ägg och till slut riven ost blandat med skorpsmulor. Till det serveras det ris (alltså ingen potatis – stackars Rolle *fniss*) och en härlig tomatsås. Det blev så mycket att det räckte – till Rolles stora glädje –  till lunch åt honom idag. Själv åt jag en härlig sallad med avocado, små tomater, salladsbönor, isbergssallad, paprika och så en salladssås på olivolja/maltvinäger/salt & peppar samt krossad fetaost.

Men nu kan jag inte sitta här, ska titta på slutet på Nascar-racet från Daytona som gick igår. När klockan var 23.30 orkade vi inte längre utan spelade in resten så vi har hela 3:e segmentet på 80 varv kvar och gick och la oss istället. Så nu blir det en riktigt härlig  högtidsstund……

SUSIE